En gång har jag kännt fullständig lycka i mitt långa liv, ja så speciellt långt är det väl egentligen inte, men räknat med allt som varit så blir det väldigt långt.
Men den lyckan förbyttes till en oändlig sorg som jag aldrig så länge jag lever kommer att komma över, jag trodde så blint på allt, trodde på alla vackra orden, trodde på de varma kramarna, ja jag var ännu en
gång blåögd, och det är något jag får sota för i all framtid.
Det som är det värsta och som gnager är att jag inte vet vad som hände eller varför.
